Är det inte märkligt hur hjärnan kan springa iväg ibland och alltid anta det värsta? Och det är ju alltid så att dagen efter är det alltid en själv som ställt till det, att man/jag aldrig lär mig?? :( hoppas jag inte orsakat för mycket skada bara... som en viss vis man brukar säga "lönt att bli sur".
jag vet att jag ofta bara rusar in i nya saker utan en tanke på hastighetsbegränsningar, missar jämt skyltarna. jag blir lite ivrig :) jag är bara så glad att någon finns och är det så att jag måste parkera en stund ja då är det ju så... för bara så ni vet det alla därute så är jag faktiskt väldigt glad innerst inne, bara så ni vet ;)
puss
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar