såg en nattlig bekant utanför dörren, blickar som inte sågs, blickar som inte ringt. har hon gett mig någon tanke? jag tog mig igenom Malmö, det Malmö som är mitt hem, dessa fina gamla kvarter och parker. gatorna jag gått på, ibland trevandes,ibland målmedvetet och nån gång tillfreds. jag gillar dom trotsallt dom håller mig i schack. grävskopan förstör mötesplatsen för att gräva fram en ny till ett möte i framtiden. den snuurande utsikten står där och liksom gräset väntar på att alla människor ska ta med sig solen in. just det malmö åker jag igenom. denna del där så många glas har höjts där glädjen oftast vinner och där jag gråtit... själarna utanför börjar samla in den nya kraft som solen ger utan att kräva nått tillbaka. precis så som själar aldrig fungerar. Jag känner ett hopp och jag känner att jag är hemma för jag åker igenom mitt malmö letandes efter mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar