osynlig

är det inte lustigt hur jag får ångest för att gå in på min egen blogg bara för att jag själv skrivit -att jag har all rätt att vara positiv. Att en sån sak som att jag skrev det utan att någon annan sagt/gjort något som fått mig att tycka så. jag tycker verkligen inte att jag har rätt att känna så men då mycket av mina problem ligger i just det problemet, måste jag göra det. vet inte om det verkar logiskt men det verkar som att mina problem ligger i att jag vill känna mig duktig/värdefull. jag har väl helt enkelt levt ett liv i avsaknad av människor som sett mig, gett mig beröm och framförallt gett mig den kärlek. kärlek som även jag behövde. jag som var så "stark" behövde nog faktiskt få ett litet tecken på att jag också var älskad...


goodnight